Tillbaka

hydrokortison
Hydrokortison ..., Hydrokortison Orion tablett 10 mg, Hydrokortison Takeda tablett 20 mg

(Specialiserad vård)
2017-12-14 Expertråd endokrinologiska och metabola sjukdomar

Beslut

Kvarstår

Indikation

Substitutionsterapi vid primär och sekundär binjurebarksinsufficiens, exempelvis bristande kortisolsekretion vid Mb Addison, hypofysär ACTH-brist eller iatrogen hypokortisolism efter långvarig kortisonbehandling.

Förbehåll / Kommentar

Livsviktig substitutionsterapi vid kortisolbrist. Behandlingen initieras inom specialiserad vård. Patienter med kortisolbrist omhändertas även på andra vårdnivåer och korrekt preparatval och dosering är viktig.

Lägsta möjliga substitutionsdos ska alltid eftersträvas. Långvarig överdosering medför risk för allvarliga biverkningar. Doseringen är alltid individuell, gäller barn, vuxna inklusive äldre. Vanlig substitutionsdos är 10-20 + 0 + 10 + 0 mg hydrokortison per dag.

Vid akut hypokortisolism med allmänpåverkan samt vid försämrat upptag på grund av kräkning eller diarré måste kortison tillföras parenteralt, se Solu-Cortef.

Hydrokortison är ungefär 25 procent mer potent än kortisonacetat (räknat per mg), det vill säga 20 mg hydrokortison motsvarar 25 mg kortisonacetat.

Utsättning av substitutionsbehandling medför livsfara.

Begränsat sortiment, tablett Hydrokortison Orion finns bara i styrkan 10 mg och tablett Hydrokortison Takeda i styrkan 20 mg. Vid behov av beredning i lägre styrka, till exempel till barn, kan extemporeberedning eller licenspreparat förskrivas.

Miljörisk vid användning av hydrokortison kan ej uteslutas på grund av brist på data. 

Motivering

Livsnödvändigt läkemedel vid primär och sekundär binjurebarksinsufficiens.


Utredningsmaterial och referenser

  1. Läkemedelsverket. Oralt hydrokortisonpreparat har godkänts. 2004;4:9. Information från läkemedelsverket 2004.
  2. Läkemedelsverket. Johannsson, Engström. Endokrinologi/Kortikosteroider och hypofyshormoner. Läkemedelsboken.
  3. Olsson T, Ahrén B och Werner S, Binjurarna: Endokrinologi, under redaktion av Sigbritt Werner, Liber 2006; s 134-53. 
  4. Husebye ES, Allolio B, Arit W, Badenhoop K, Bensing S, Betterle C, et al. Consensus statement on the diagnosis, treatment and follow-up of patients with primary adrenal insufficiency. J Intern Med 2014; 275: 104-15. PubMed

Bedömning utförd av

Expertrådet för endokrinologiska och metabola sjukdomar